Så vi tog en promenad i Sumpan idag och kom förbi en sån där Hemmakväll-butik. Vi hyrde Så jävla metal, ni vet, dokumentären om hårdrockens historia i Sverige. Och vilken fest det var! Det var två timmar (kanske inte så ljuv) musik med en del riktiga favoriter såsom November, Yngwie Malmsteen, Candlemass, Europe. Ja, det finns väl i stort sett inga dåliga hårdrocksband i Sverige.
Filmen var fin tycker jag. Man fick höra bra musik och se lite intervjuer med gamla hårdrockare som har blivit fetare (Förlåt Yngwie) och såna som har blivit hetare (John Levén) och såna som borde ha pratat danska istället för engelska (Lars Ulrich).
Jag är övertygad om att Ron kommer skriva en djuplodande analys av filmen i sin blogg. Jag är fortfarande i hårdrockshimlen och kan inte riktigt tänka ordentligt utan jag lallar bara omkring på små svarta moln kantade med silverfärgade nitar.
