A book you thought you wouldn’t like but ended up loving

När jag skulle skriva min D-uppsats i engelska var temat postmodernism. Vi fick en lista med böcker som vi kunde välja från om vi inte hade något eget förslag. Mitt förslag var A Confederacy of Dunces av John Kennedy Toole men mina lärare avrådde mig. Den passade inte riktigt. Och så här i efterhand hade de så klart rätt.

Istället valde jag White Noise av Don DeLillo. Den är postmodern så det förslår. Och urtråkig. När jag läste igenom den första gången så undrade jag vad fan jag höll på med. Jag insåg ju att jag var fast med boken i flera veckor, flera månader och det fanns liksom ingenting med den som jag gillade mer än författarens efternamn. DeLillo.

Sen började jag bena ut vad min uppsats skulle handla om och vilka teorier och metoder jag skulle använda. Och någonstans där började boken bli… bra. Intressant. Läsvärd!

White Noise handlar om collegeprofessorn Jack Gladney och hans fru Babette. Gladney undervisar i Hitler-studies (fast han pratar inte tyska) och Babette är, om jag inte missminner mig, en yppig blondin. Tillsammans har de ett helt gäng barn, men inga gemensamma. Båda är extremt rädda för döden och denna dödsrädsla blir värre när the airborne toxic event händer (ett giftigt utsläpp som sprider sig över hela trakten). Jack får reda på att Babette har varit otrogen mot honom för att få tag på Dylar, en medicin som ska hjälpa mot hennes rädsla för döden. Tillsammans med Murray (Jacks kollega som undervisar i Elviskunskap) försöker Jack själv få tag i Dylar och samtidigt spionera på Babette för att se vem det är hon är otrogen med.

Visst låter det intressant? Eller? Nej, kanske inte till en början. White Noise kräver att man läser igenom den två gånger, kanske tre innan man börjar uppskatta den. När man har suttit med den där boken i handen och bläddrat, antecknat, satt färgglada klisterlappar i den, och markerat citat i den i några månader så älskar man den.

Uppsatsen blev godkänd. Jag hade kunnat ändra och fixa med den så den hade fått ett VG, men i samma veva blev jag svårt dumpad och hjärtekrossad av min dåvarande pojkvän och orkade inte (jag gick på krogen istället). Så här i efterhand var det också det bästa som kunde hända.

Tråkig först, rolig sen.

Annonser

One thought on “A book you thought you wouldn’t like but ended up loving

  1. Jag tyckte den var jättetråkig. Men jag har bara läst den en gång 😀 (och fler lär det inte bli :o)

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s