En judokas längtan.

Jag började träna judo när jag var sju år. Jag tränade två gånger i veckan och tävlade ganska mycket i sjutton år, sen slutade jag. Då var jag 24 och hade högskolestudier och en pojkvän och andra saker som tog tid istället. Plus att jag då, med mitt bruna bälte, var en av de högst graderade i klubben. Utmaningen var borta, ingen kunde driva oss mot ett svart bälte. Mina närmaste kompisar hade slutat, flyttat från stan. Så jag fasade ut judon helt enkelt.

Sedan dess har jag faktiskt saknat judon ganska mycket. Men, inte riktigt så mycket att jag ville plocka upp den igen hemma i stan. Dessutom finns det en rätt stor risk att jag har vuxit ur min gamla judodräkt (jävla fettoMessa). Under sportlovsveckan upptäckte jag att det finns en judoklubb här i Solna. Och idag upptäckte jag att jag ser den från min balkong. Det känns som att jag inte har några ursäkter längre. Det är bara att leta upp en dräkt i storlek mega och be Fadern skicka upp bältet.

Jag vill nog börja träna igen. Jag är dum om jag inte gör det.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s