Djupt nere i bebisträsket.

Jag är djupt nere i bebisträsket vill jag lova. Det är blöjor och mjölkspyor och små leenden som snarare beror på en fis på tvären än på att ungen ifråga är glad över att se mig. Det är sömnlösa nätter och ömma bröstvårtor och bajs och man blir kissad på i snitt en gång om dagen, ibland tre gånger vid ett och samma blöjbyte. Jag tittar så att han andas hela tiden och bekymrar mig över att han fryser eller är för varm. Ron och jag har inga vettiga samtal längre och jag hinner knappt med min egna personliga hygien. Jag har samma nagellack som jag hade på förlossningen, men nu sitter det bara på åtta naglar och det är avskavt och fult, men vem har tid att måla naglarna nu?  Jag har ju en liten femtondagars bebis att titta på och gulla med och det är ju rätt härligt faktiskt.

Jag borde blogga om hur förlossningen gick till bara för att minnas själv. Det var ungefär så här (den extremt korta versionen):

Jag fick en liten blödning på kvällen d 23 juni så jag ringde till förlossningen och barnmorskan sade till mig att sova så mycket jag kunde för ”vem vet vad som händer om fyra timmar!” Jag försökte sova, men den där mensvärken jag hade blev värre och värre under natten. På morgonen, vid fyratiden försökte jag ta tid på vad jag antog var värkar, men den där värkklockeappen var så där tycker jag. Sen var det svårt att ha koll på när en värk började och slutade också tyckte jag. Ron skulle hämta en bilbarnstol hos en snubbe id 10-tiden på morgonen, så han var uppe ganska tidigt och duschade och vattnade alla sina 100 chiliplantor när jag vid halv tio-t iden ringde förlossningen för att kolla läget. De undrade om jag ville komma in på en koll och det ville jag, men det var lite synd för det var fullt på Karolinska så barnmorskan skulle kolla vart vi kunde åka. Fem minuter senare hade någon fött barn på KS så vi fick åka dit. Jag vräkte upp dörren till toaletten där Ron stod och groomade sig och vrålade RING TAXIN! 09.45 kom taxin och 10.00 var vi inskrivna på BB och jag blev kollad av en barnmorska som konstaterade att jag var öppen 6 cm redan. Vid 10.55 stod jag och andades lustgas i ett förlossningsrum och Ron och barnmorskan var ute i korridoren och visade Ron var toaletten fanns och då gick vattnet plask ner i golvet. Givetvis hade barnet bajsat i vattnet, så barnmorskan ville att jag skulle lägga mig ner i sängen så hon kunde sätta en elektrod på bebisens huvud och då började det göra ont. Ont på riktigt liksom. Så där jävligt.

En ny barnmorska kom in och nu började jag bli sugen på att krysta för det tryckte på rätt bra neråt. När barnmorskan kollade så var jag helt plötsligt öppen 9 cm så det här med smärtstillande kunde jag ju bara se mig om i stjärnorna efter. Ingen epidural här inte. Man kan säga att det gjorde ont som fan och mina värkar var ganska korta så jag hann liksom bara med ett kryst på varje värk istället för två. Jag tror att jag någon gång undrade om min klitoris höll på att spricka. Det kändes så. 11.45 slank i alla fall hela bebisen ut och det slutade göra ont och vi var helt plötsligt föräldrar.

Nu, 15 dagar senare, har jag förlossningen i hyfsat gott minne, men är glad över att jag slapp ha värkar i ett dygn utan att något hände. Bättre snabbt då tänker jag.

 

Idag är det varmt som fan. Barnet äter och sover och äter och sover och jag ska försöka ta en dusch. Dagarna går som i en dimma.

 

 

Annonser

2 thoughts on “Djupt nere i bebisträsket.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s