Ett långfredagsinlägg.

Det är långfredag och då är det olika saker som jag gillar att göra. Sova länge är en av de sakerna. Man kan dock säga att det sket sig kraftigt med det imorse. Igår glömde jag att stänga av larmet på min mobil så den ringde 05.45 imorse, men det var lugnt. Jag stängde av larmet skitsnabbt och somnade om. Ron reagerade inte alls. Klockan 07.00 gick Rons larm igång. Han stängde däremot inte av det utan det gick på snooze och ringde kanske tre gånger till innan jag fräste att han kanske skulle stänga av larmet.

Men det var liksom försent då. Jag är vaken. Ron sover. Och det är långfredag. En lång dag. Dessutom snöade det ute nyss.

Hemma!

Alltså, jag är hemma från jobbet med förkylningen från helvetet. Det är helt sjukt. Det var längesen jag var så här däckad av en förkylning. Jag hoppas att jag kan jobba på onsdag igen. På torsdag är det viktiga möten som jag måste vara med på. Och fredag är ju fredag. Det är en lång jobbdag, men jag har en after work att se fram emot. ‘

Tills dess då så ligger jag och snorar och nyser och blir alldeles visten runt näsan. Det suger.

Träningsnarkoman!

I torsdags var jag och tränade zumba på nya gymmet. Idag köpte jag nya träningsskor och två stycken tröjor som jag kan svettas i. Det är precis som att träningen har tagit över mitt liv! Idag funderade jag till och med på att lunchzumba innan jag kom på bättre tankar. Hur ska detta gå?

Jag är med gym.

Jag har blivit med gymkort. Det var en märklig upplevelse. Jag var inte riktigt medveten om att gymmet måste veta hela mitt liv innan jag fick veta hur mycket ett medlemskap kostade. Men, fine. Jag är numera medlem och redan imorgon kan jag dansa zumba och bli ruinerad i några månader innan medlemsavgiften halkar ner på en lite mer acceptabel nivå.

Men jag måste. Så det får gå. Jag får dra ner på något annat. Hygienprodukter kanske.

Hjärnblödning på gång.

Fadern var här i helgen och det var ju trevligt. Han hjälpte mig fixa lite lampor och gardinstänger och så där. Mycket trevligt.

Mindre trevligt var alla flyttlådor och kassar med saker som han släpade hit. Man kan ju undra varför det står en plastkasse med Lillasysters gamla skor och mina gamla bhar (vi pratar säkert tre kupstorlekar för små).  Man kan ju verkligen undra vad de gör här. Jag har också fått två gamla filtar som Fadern uppenbarligen inte vill ha kvar i huset.

Och så står det tre lådor böcker i hallen också. Det är ju roligare, men jag har ingenstans att ställa dem, för alla mina bokhyllor är fulla till bristningsgränsen.

Nu sitter jag i soffan och inväntar hjärnblödningen.

Everyone is a critic.

Idag är jag frustrerad. Det är det här med att vara lärare alltså, och speciellt att vara svensklärare, eller lärare i svenska som andraspråk som jag är då. Alla kan mitt jobb. Alla pratar ju svenska, alltså vet de hur det ska gå till. Om man kan prata svenska kan man automatiskt undervisa i ämnet. Detta leder till konstiga situationer där utomstående ska berätta för mig och min närmsta kollega hur vi ska sköta vårt jobb., hur vi ska hantera olika situationer med elever och de beslut vi tar angående dem. Det är ingen som i lika hög grad ifrågasätter mattelärare eller fysiklärare, men som svensklärare är man under en ständig granskning av omvärlden. Alla vet bäst.

Lärare alltså. Vilket jäkla jobb. Risken att jag exploderar imorgon är överhängande.