En liten konsertsammanfattning bara.

2013 var ett lysande konsertår för mig så jag tänkte bara göra en kort sammanfattning.

Maj – Bruce Springsteen. Det var första gången jag såg Brucean. Jag har egentligen ingen jätterelation till honom (vilket är konstigt, en sådan gubbivrare som jag är!) men det kändes som att om han nu kommer till Solna så måste jag ju gå dit. Och visst var det bra. Jag är ju dessutom svag för Little Steven. Det var en period i mitten då det blev för jäkla långsamt, men sen tog det fart igen. Om jag går på en Bruce-konsert igen får framtiden utvisa. Kanske inte.

Juni – Iron Maiden. Av någon anledning bloggade jag inte om den här konserten. Det var konstigt. Ljudet fick kritik -som fan, men jag tyckte det var okej. Mer än okej var själva konserten. Jag fick höra alla låtar jag ville höra och därmed var jag nöjd.

Oktober – Fleetwood Mac, min andra Fleetwood-konsert. Jag var sjuk och kom hem med feber efter konserten, men det var bra. Kanske skulle Stevie Nicks inte dragit världens längsta anekdot, men å andra sidan var Mick Fleetwood galen som vanligt, Lindsey Buckingham var fantastisk på gitarr och John McVie var fin på bas.

November – Zappa plays Zappa. Det här var nog årets mest efterlängtade konsert, både för mig och Fadern som jag hade med mig. Han är ju min trogna konsertföljeslagare. Det var otroligt bra. Jag älskar Zappas musik och Dweezil gör det så himla bra och alla hans musiker är fabulous. Cirkus är en fin konsertlokal. Vi var nöjda som fan, Fadern och jag.

November – Black Sabbath. Ja, det här kunde ju gå lite hur som helst, det hade man ju förstått redan innan konserten. När vi såg Ozzy för några år sen var han faktiskt jättebra, men den här gången var han lite mer förvirrad och lite mer suddig i kanterna. Tur att Tony och Geezer höll ihop allt.

December – Madness. Oj oj! Jag trodde väl aldrig att jag skulle se ska-legenderna någon gång och absolut inte i en av våra favoritstäder. Väldigt coolt, väldigt bra och jag har haft en ganska lång Madnessperiod nu.

Som vanligt var det gubbar och bara gubbar jag var och lyssnade på.

Jag vet inte vilka konserter 2014 bjuder på riktigt. Metallica och Slayer i maj kanske…

 

Annonser

Jul och nyår – den korta versionen.

Så, då är allt som vanligt igen. Jag jobbar. Jul och nyår är över och idag snöar det som fan. Det är jag inte helt nöjd med. Jag var mer redo för vår, jeansjacka och Converse än mössa och vantar. (Jag är tydligen inte redo för att blogga för det här inlägget är rasandes rörigt på många sätt och vis.)

Hur var lovet då, undrar ni så klart. Jo, det var som vanligt. Jag åkte hem och firade jul med familjen och passade på att fika med diverse vänner som man inte ser så ofta. Julmaten åts. The Nightmare before Christmas avnjöts i vanlig ordning. Jag hängde mest i soffan med en bok i handen och en filt över benen. Jag fraktade hem julklapparna, vinglas, skärbrädor, böcker, pennskrin, potatispress och lite smått och gott.

När jag kom hem var det bara att vräka ur allt ur väskan, tvätta och packa om och d 29 stack Ron och jag till Dublin för att fira nyår. Och det var en bra idé minsann! Vi bodde mitt emot St Stephen’s Green, i våra vanliga hoods, men den här gången valde vi ett hotell utan nattklubb i källaren och helt plötsligt sov vi gott hela nätterna och mumsade glatt i oss irish breakfast på morgonen. Vi promenerade, shoppade, gick på bio och såg Hobbit; the desolation of Smaug, åt snabbtexmexmat och pubkäk och tog en öl eller fem och gick på Dublinia-utställningen. På nyårsafton strosade vi runt som vanligt och på kvällen gick vi till Gallagher’s Boxty House och käkade trerätters. Det vi egentligen åkte till Dublin för var att gå på nyårskonserten på College Green. Det var en utomhuskonsert med olika artister, t ex Sugarbabes (eh, ja… vi kunde ju inte välja själva) och det för mig nya bandet The Strypes som jag genast gillade eftersom de lät som Yardbirds gjorde på sextiotalet. Och Madness så klart. Det var därför vi åkte till Dublin. Madness! På nyårsafton!

Det var faktiskt en asbra konsert som inleddes med One Step Beyond och sen kom alla låtar jag ville höra; Our House, Night Boat to Cairo, It must be Love, My Girl. Vid tolvslaget fick Madness önska gott nytt år och sen körde de på igen till kvart i ett ungefär. Och Dublin dansade! Ron och jag med och så lovade vi att vara ihop hela 2014 också. Ett år i taget. Som vanligt.

Tack Youtube för hela konserten:

 

 

Zappa med Pappa – the return!

Ja! För en vecka sen exakt tog jag med mig Fadern till Cirkus för att ännu en gång se Dweezil Zappa. Den här gången firade han att det var fyrtio år sen pappa Frank släppte Roxy and Elsewhere-plattan.

Det var en stressig dag för mig. Jag slutar halv fem på tisdagar och sen tar det ungefär 50 minuter för mig att komma hem till förorten. Konserten började halv åtta och däremellan skulle jag alltså hem, äta, ta med mig Fadern till Cirkus. Plus att jag hade ont i foten. Av någon anledning så sölade eleverna när de skulle ut ur klassrummet – i vanliga fall är de snabba som bara den. Och sen fick jag kollektivtrafiksotur. Det var tur att Fadern hade maten klar när jag kom hem. Vi hann till och med slappa i soffan en halvtimme innan vi åkte.

Vi kom till Cirkus och hittade våra platser på tredje raden. Vi satt praktiskt taget i knät på Dweezil och Fadern skrockade förtjust att det här var de bästa konsertplatserna ever. Värt att notera att av alla de människor som kom för att se Zappa var ungefär 97% män i plus 50-åldern. Jag är ju en erfaren gubbrockare, men det här var nog den mesta gubbkonsert jag har varit på. Det var värre än när vi var i Filadsta elfiakyrkan sist. Fadern smälte så klart in och jag försökte så klart ge ett så gubbigt intryck jag bara kunde. Typ.

Första låten Dweezil spelade var Penguin in Bondage. En passande början tycker jag. Återigen var Ben Thomas med den förvånansvärt Zappaliknande rösten och Scheil Gonzales med. Hon är smått fantastisk måste jag säga. Överlag är det ju ingen lätt musik att spela men Dweezil har ett bra band med skickliga musiker och han är ju inte helt oskicklig själv. De tar sig an Frank Zappas låtar och det låter bra – hela tiden. Precis hela tiden! Jag är sjukt imponerad. Roxy and Elswhere är ju inte en av Zappas mest lättillgängliga album heller, men det var inte en tråkig minut under de dryga två timmar som de stod på scenen.

Fadern och jag gick ut i tisdagsnatten med två fånlyckliga leenden på läpparna. Det är lite vår grej, det här med Frank Zappas musik och det är ju kul.

Dweezil Zappa spelar Frank Zappa.

Dweezil Zappa spelar Frank Zappa.

PS. Fredagen före Zappa plays Zappa var Ron och jag på Friends Arena och såg ett annat gubb-band: Black Sabbath. Ozzy var ju bra för två år sen och höll väl ihop ganska bra den här gången också. Men utan Tony Iommi och Geezer Butler hade det inte varit lika bra. De var fantastiska båda två. Väldigt coola. Så nu kan jag bocka av Black Sabbath från ”Måste se”-listan. Det har överlag varit ett väldigt bra konsert-år: Bruce Springsteen, Iron Maiden, Fleetwood Mac, Black Sabbath, Zappa plays Zappa och på nyårsafton: Madness! Undrar om 2014 kan slå det! DS.

Fleetwood igen.

De var snordyra, men nu är jag ägare till tre stycken Fleetwood Mac-biljetter. Nu kommer oktober inte kännas så tråkigt. Det är några år sen jag såg Fleetwood Mac för första gången, men då skrev jag såhär om hur det var.

Precis som förra gången tar jag Fadern med mig.

Springsteen i Solna minsann!

Det har varit en hektisk helg. Ron passade på att fylla 40 i torsdags vilket innebar att både min Fader, hans Moder och Bruce Springsteen behagade komma till Solna.

Det var min första Bruce-konsert, men förmodligen inte den sista. Jag gillar ju arena-konserter och det här var en riktig sådan. Vi var 50 020 pers som trängde in oss i Friends Arena och väntade tålmodigt på Brucean. Säga vad man vill, men han är ju en riktigt crowd-pleaser. Han verkar gilla att hänga med sina fans, hälsa på dem, låta dem ta på honom, fota honom med starka blixtar rätt i ansiktet och sånt där. Han är rätt helylle på ett sätt som Mick Jagger absolut inte är. Mick skulle aldrig låta publiken ta på honom. Å andra sidan är Bruce lite stadigare än Mick också, så han tål det nog bättre. Och snygg är han också, Bruce. Det måste jag ge honom.

Jag är inte så inlyssnad på Springsteen som jag borde vara. Visst är det gubbrock, som jag älskar, men jag lutar lite mer åt att kalla det testosteronrock eftersom jag mest har träffat på karlar som älskar Bruce. Så här efter konserten kan jag inte säga att jag kommer lyssna mycket mer på hans musik, men kanske lite faktiskt. För det var en jäkla bra konsert. Jäkla bra. E Street Band är fruktansvärt bra och så otroligt samspelta.

Bruce.

Bruce.

Jag fick sjunga med lite i Pay me my money back, Dancing in the Dark, Born to Run och Born in the USA. Att han spelade hela Born to Run-plattan hade jag ingen aning om förrän i efterhand när tidningarna skrev om det. Hardcore-fansen fattade det direkt så klart. Jag gillade Friends Arena. Det var bra ljud. Däremot blir jag alltid svårt irriterad på alla miffon som står bredvid en när man står på plattan för att lyssna på en konsert. Folk som går för att köpa öl mitt i konserten och sen tror att de ska kunna komma tillbaka till samma plats. Folk som står och smsar hela tiden. Folk, kort och gott. Usch!

Värsta närbilden - nästan.

Värsta närbilden – nästan.

Jag och julklappstishan.

Jag och julklappstishan.

Men för att sammanfatta: Det var en väldigt bra konsert och jag är väldigt glad att jag köpte biljetter. Det känns bra att ha sett Springsteen live.

Igår åkte vi till Nacka Forum och jag fick besöka mitt tredje Stockholms-Sephora. Jag köpte två nagellack och en kombinerad nagellackssmörja-nagelbandsnedpetarpenna. Det var ljuvligt. På eftermiddagen tog vi en promenad här i Solna och passade på att dricka en eftermiddagsöl. På kvällen var det då dags för föräldramiddagen. Den fruktade. Middagen då min Fader och Rons Moder (och så Faderns M och Rons Moders R) skulle träffas under mer ordnade former än en Springsteenkonsert. Vi käkade tapas på Mamas and Tapas och Rons mamma satt långt från Fadern. Det blev inte så värst mycket konverserande dem emellan för det var rätt stimmigt på Mamas and Tapas. Däremot höll en infekterad vargdebatt blossa upp mellan djurälskaren M och jägaren R. Jag och Ron hinkade öl och drinkar för det fanns inte så värst mycket annat att göra. Maten var fruktansvärt god i alla fall. Dit kommer jag gå igen.

Idag har vi slappat. Ron har varit ute och cyklat på sin fyrtioårspresent och jag har rätta lite nationella prov och tittat på ohemult många avsnitt av The Borgias. Snacka om kostymdrama at its best alltså! Nästa helg får vi vila och helgen därefter kommer min Lillasyster för att fira min födelsedag. Bäva månde Ron.

Och imorgon är det måndag.

Gubbrock deluxe!

Det är ungefär tjugo år sen Tom Petty and the Heartbreakers var i Sverige sist. Den gången fick jag inte se honom, men min judokompis A gjorde det. Jag minns att jag var ganska avundsjuk på hennes Tom Pettytröja som hon hade under judodräkten. Det var ungefär i samma veva som jag också upptäckte Tom Petty. Ni minns väl Learning to fly-videon med Johnny Depp? Jag har för mig att den spelades ganska flitigt på MTV på den tiden då MTV faktiskt visade musikvideos och inte korkade dejtingprogram.

I torsdags kom Tom Petty tillbaka till Sverige och vi var där! Återigen gick jag på sittkonsert i målsmans sällskap. Men vilken konsert! Åh! Petty spelade precis alla gamla fina låtar och han gjorde cover på Fleetwood Macs gamla Oh Well. Den var totalt oväntad, men fantastiskt bra. Där fick man också se att Tom Petty är bättre på att spela maracas än vad Thåström är på att spela triangel. Vi fick också höra Travelling Wilburys gamla Handle with Care. Mellansnacket var väl si så där. Tom var mest tacksam (Thank you! Thank you so much!) över att vi klappade händerna så mycket och för att vi sjöng så bra i Learning to Fly. Jag har sannerligen ingenting att klaga på. Två timmar var konserten och det var så himla bra precis hela tiden. Eller, jo! En liten sak vill jag faktiskt tycka på. Tom Petty hade varken mörka, runda solglasögon eller hatt på sig. Men frisyren var precis som vanligt, råblond Gustav Vasa-page ungefär. Detta var sannerligen gubbrock deluxe! I målsmans tillstånd. That’s the way I like it!

Någonstans där ser ni Tom.

Tom igen. I mitten kanske.

Ja, vi satt ju en bit från scenen då.

Och här, för ovanlighetens skull, hela låtlistan:

You Wreck Me
I Won’t Back Down
Here Comes My Girl
Handle with Care (Traveling Wilburys-cover)
Good Enough
Oh Well (Fleetwood Mac-cover)
Something Big
Don’t Come Around Here No More
Free Fallin’
It’s Good To Be King
Something Good Coming
Learning to Fly
Yer So Bad
I Should Have Known It
Refugee
Runnin’ Down a Dream

Extranumren:
Mary Jane’s Last Dance
American Girl

(notera att Into the Great Wide Open saknas!)

Det blir ju så ostigt när jag ska försöka beskriva hur bra konserten var. Jag var så jäkla lycklig över att vara där bara. Så lycklig att Ron bara garvade åt mig. Förmodligen såg jag fånig ut.