Aptår är bra grejer!

Jag är skitbra på att nypas med tårna. Det har jag ärvt efter Morfar. Jag är faktiskt rätt bra på att göra det mesta med tårna. Jag kan ta på mig strumpor, ta av mig strumpor, ta av folk fillingar och plocka upp smågrejer från golvet med mina tår. Tår är  bra grejer helt enkelt.

Ron hånar mig och säger att jag har apfötter och att det betyder att jag är mindre evolverad än andra människor.

Fult! Jag hade asbra planer för Ron som inbegrep mina tår ikväll, men nu känner jag mig förolämpad och tänker förmodligen strejka.

 

Annonser

En inte så smart tand, uppenbarligen.

Jag har aldrig dragit ut en tand eller lagat en tand i vuxen ålder. Jag fick laga några av mina mjölktänder, men det är så längesen att jag inte minns något av det. Jag är rätt stolt över mina tänder, så det var ett bakslag idag när Farbror Tandläkaren (en kille i min ålder) berättade att jag har en inflammerad visdomstand som måste dras ut. Ett ännu större bakslag kommer det bli för min plånbok (hej då underbara skrivbord från Mio?). Tandläkaren upplyste också att man kan få ett visst känselbortfall i ansiktet när man drar ut tänder. Detta känselbortfall förvandlades till ansiktsförlamning i mitt huvud vilket ledde till att Ron fick ett litet ultimatum: Fundera på om du kan älska mig trots halvsidig ansiktsförlamning och en konstant dregelsträng från vänster mungipa. Om du inte kan det behöver du inte komma hem ikväll!

Och för att göra saken lite lite värre så ska tanden ut dagen mellan två delar av det nationella provet i svenska. Det blir finfint att vakta prov med en tampong i käften. Jomen!

 

 

(Ron kom hem precis som vanligt.)

En jäkligt kort sammanfattning.

Det har varit en omtumlande helg på flera olika sätt. Det värsta var kanske att Ron lyckades piska upp mig i tre sällskapsspel av tre möjliga (Kasta Gris, Sverigespelet och Bezzervizzer). Stor besvikelse. Revanschlustan är enorm.

Idag var Ron och besiktigade den nya barren. Vi får ommålat i hela lägenheten, ett nytt golv och ett badkar (som förra hyresgästen får betala för). Det känns bra. På söndag åker vi dit och kollar läget och mäter lite väggar. Det blir nog bra som fan det här.

Nu ska jag gosa in mig i Rons armhåla, för det är jag värd efter en rätt risig dag.

Jo, den där jävla vulkanen dårå…

Ni vet när man tittar på nyhetsrapporteringen från någon flygplats där det är kaos och folk köar för att försöka boka om sina resor så de ska kunna ta sig hem till fosterlandet, och man skakar på huvudet och tänker stackars jävlar? I torsdags var jag en sån stackars jävel. Fast jag var ju inte ensam, nej, jag hade med mig fyra kollegor och 24 elever. Som också skulle hem. Fast det gick ju inte. Tack för den, Island.

Jag var fast i Bryssel och vårt flyg gick absolut inte som planerat. Jag tror inte att det har gått än faktiskt. Istället spenderade jag och resten av gänget härliga 22 timmar på en buss. En buss för 31 personer. Som vi fyllde. Jodå. Det var krishantering och team building på hög nivå. Tack och lov var det inga sura miner hos ungarna, de var i det närmaste extatiska när de insåg att vi skulle åka genom Tyskland. Själv är jag väl måttligt imponerad av Ruhr-området, men det var ju kul att några var glada. Själv var jag mest skrynklig. Vi satte oss i bussen 13.00 på fredagen och kom hem 11.00 på lördagen. Resan i sig gick okej. Fast jag får erkänna att jag höll på att tappa tålamodet när jag vaknade till någon gång runt 06.00 på lördagsmorgonen bara för att inse att vi var i… Halland. På väg mot Borås. Borås ligger, som bekant, inte jättenära Stockholm. Man skulle kunna säga att det blev en rätt oväntad road trip.

I övrigt, förutom det lilla missödet då, så var det en fin resa och ungarna var faktiskt rätt fantastiska. De kom i tid (nästan hela tiden) och var ganska tysta på hotellet (eller inte), ingen drack alkohol eller piercade sig eller tatuerade sig. Och jag gjorde Bryssel som man ska, med musslor och pommes frites med majonäs, belgisk choklad och ett bett på en våffla. Eftersom jag jobbade fick jag inte dricka öl, men jag smugglade hem en liten flaska körsbärsöl som sambon och jag drack upp i lördags. Det räckte med ett halvt glas, kan jag säga.

Så, som sagt, efter 22 timmar (med ett sammanlagt stopp på ca 45 minuter) landade jag äntligen hemma, fick borsta tänderna och duscha, sova en stund bara för att ge mig iväg ut på krogen med Ron, Fadern och Magpie. I söndags var det ju Jethro Tull-konsert i Annexet och så klart var vi där. Fadern och jag hinkade bärs medan vi tittade på sällsynt många gråhåriga hippies (ett flertal med kryckor) och lyssnade på Ian Andersons ljuva flöjtspel. Det var alldeles perfekt, trots att jag inte fick höra Song for Jeffrey eller Living in the Past. Istället rev de av en i det närmaste perfekt Aqualung.

Det är lite vad jag har sysslat med den sista tiden. Vad har ni gjort?

Vi ser på fotboll.

Ikväll är det, som bekant, match mellan Mjällby (som kommer från landet Hemma – Blekinge) och ÖSK (som kommer från landet Borta, i vilket de pratar en mycket underlig dialekt). Man skulle nästan kunna kalla det ett hushållsderby. Det är naturligtvis mycket prestige inblandat och fans från båda sidor har redan börjat uppvärmningen genom att sjunga diverse hejaramsor (Mjällby är laget, tappar aldrig taget! Örebro! Fet som en ko! skanderade precis en Mjällbysupporter).

Örebroklacken är grundligt visiterad och hänvisad till apberget med hot om avstängning från nästa match om det blir bråk och liv vid en Örebroförlust. Hushållets Mjällbyfalang ser till att det finns pizza och öl som ÖSK-fanatikern kan mumsa i sig eftersom det är han som betalar ppv:n och därmed möjliggör kvällens trevligheter.

Förhoppningsvis kan Örebrofansen ta en förlust utan att gråta och gnälla. Det vore nämligen inte det minsta manligt. Eller hur, Ron?

Heja Mjällby!