Jul och nyår – den korta versionen.

Så, då är allt som vanligt igen. Jag jobbar. Jul och nyår är över och idag snöar det som fan. Det är jag inte helt nöjd med. Jag var mer redo för vår, jeansjacka och Converse än mössa och vantar. (Jag är tydligen inte redo för att blogga för det här inlägget är rasandes rörigt på många sätt och vis.)

Hur var lovet då, undrar ni så klart. Jo, det var som vanligt. Jag åkte hem och firade jul med familjen och passade på att fika med diverse vänner som man inte ser så ofta. Julmaten åts. The Nightmare before Christmas avnjöts i vanlig ordning. Jag hängde mest i soffan med en bok i handen och en filt över benen. Jag fraktade hem julklapparna, vinglas, skärbrädor, böcker, pennskrin, potatispress och lite smått och gott.

När jag kom hem var det bara att vräka ur allt ur väskan, tvätta och packa om och d 29 stack Ron och jag till Dublin för att fira nyår. Och det var en bra idé minsann! Vi bodde mitt emot St Stephen’s Green, i våra vanliga hoods, men den här gången valde vi ett hotell utan nattklubb i källaren och helt plötsligt sov vi gott hela nätterna och mumsade glatt i oss irish breakfast på morgonen. Vi promenerade, shoppade, gick på bio och såg Hobbit; the desolation of Smaug, åt snabbtexmexmat och pubkäk och tog en öl eller fem och gick på Dublinia-utställningen. På nyårsafton strosade vi runt som vanligt och på kvällen gick vi till Gallagher’s Boxty House och käkade trerätters. Det vi egentligen åkte till Dublin för var att gå på nyårskonserten på College Green. Det var en utomhuskonsert med olika artister, t ex Sugarbabes (eh, ja… vi kunde ju inte välja själva) och det för mig nya bandet The Strypes som jag genast gillade eftersom de lät som Yardbirds gjorde på sextiotalet. Och Madness så klart. Det var därför vi åkte till Dublin. Madness! På nyårsafton!

Det var faktiskt en asbra konsert som inleddes med One Step Beyond och sen kom alla låtar jag ville höra; Our House, Night Boat to Cairo, It must be Love, My Girl. Vid tolvslaget fick Madness önska gott nytt år och sen körde de på igen till kvart i ett ungefär. Och Dublin dansade! Ron och jag med och så lovade vi att vara ihop hela 2014 också. Ett år i taget. Som vanligt.

Tack Youtube för hela konserten:

 

 

Lata dagar i Prag.

Precis som förra året så struntade jag, Ron och LaKex i traditionellt midsommarfirande och drog till Prag istället. Det är två år sen Ron och jag var i Prag första gången och jag hade nästan glömt hur otroligt vacker staden är. Så där här kan jag bo och skriva en bok-vacker. Fast nu undrar jag om jag inte skrev det när jag Prag-bloggade förra gången. Hm.

I alla fall: Vädret var perfekt. Två dagar med 30 grader och sol och sen två dagar lite svalare med någon skur för att avslutas med en ösregnig dag, men då åkte vi hem. Som vanligt så strosade vi runt en hel del, såg Pragborgen, drack munkbryggt öl, åkte båt på floden Moldau/Vlata och shoppade loss. Sen drack vi ännu mera öl, åt kött och knödel och sköljde ner det med öl. Ja, ni ser ju själva:

Här åker vi båt på Moldau.

Här åker vi båt på Moldau.

Ännu ett foto från båten.

Ännu ett foto från båten.

Sist vi var i Prag fick jag ju stora friar-nojjan när Ron en särdeles romantisk kväll ville ta ett foto på mig med borgen och floden som bakgrund. Den här gången blev det inga såna tillfällen och det var nog bra, för jag vet inte om mitt hjärta hade klarat av den anspänningen igen.

En trivsam gränd vid Pragborgen.

En trivsam gränd vid Pragborgen.

Ölen var lika billig som vanligt, knappa tio till tretton kronor för en halvliter. Och tjeckisk pilsner smakar ju vansinnigt ljuvligt, speciellt när man sitter på en liten uteservering vi floden med utsikt över vackra Prag. Ja, eller om man sitter inne i en rustik ölhall. Eller om man sitter ute mitt i stan och det regnar utanför parasollet.

Öl!

Öl!

 

Här blev jag lite konstnärlig i mitt fotograferande.

Här blev jag lite konstnärlig i mitt fotograferande.

Shoppingen var bra – igen. Jag köpte två par skor, en tröja, två scarfar, en väska, en plånbok och rent sjuka mängder nagellack och övrigt smink. Det är ju så rasandes billigt där nere. Jag vet inte hur mycket pengar jag lade på smink, men så här i efterhand – det var inte speciellt mycket faktiskt. Jag hade förvånansvärt mycket pengar kvar på kortet när jag kollade saldot här hemma.

Prag verkar man ju inte tröttna på i första laget direkt, så jag ser fram emot nästa resa dit, när nu det kan bli. Jag kanske måste tillbaka till mitt darling Dublin innan det blir Prag igen.

 

 

 

Mot midsommar!

Eftersom min vårtermin var minst sagt jävlig så är det sjukt skönt med sommarlov. Jag har dock inte riktigt landat ännu för jag känner mig sjukt speedad på något vis. Spahelgen med mina stulna tjejkompisar var fantastisk, men trots idogt badande i olika saltvattenspooler, bubbelpooler och upplevelseduschar så kunde jag inte riktigt få den där riktiga avslappnade känslan. Jag är helt enkelt stressad fortfarande. Då passar det bra med en resa över midsommar. I år drar vi till Prag igen. Det var ju fantastiskt när vi var där (trots att jag nästan fick ett sammanbrott när jag trodde att Ron skulle fria) och ölen var fantastisk. Den här gången tar vi med oss LaKex. Förra årets midsommarresa var ju en hit så vi tänkte – vaffan, det där gör vi om! Så imorgon drar vi för att dricka sjuka mängder tjeckisk pilsner i dagarna fyra. Den här gången ska jag nog försöka mig på ett tjeckiskt eisbein!

Påsk i Lissabon.

Det är nu mindre än en månad tills Ron fyller the big 4 0. Min present blev den mycket efterlängtade påskresan, den här gången for vi till Lissabon. Jag hade hört mycket gott om Lissabon innan resan så det var spännande att åka dit. Ungefär så här var det:

Långfredag: Flyget gick på eftermiddagen. Fyra timmar på ett flygplan är ganska tråkigt, men jag försatte mig i den traditionella flygkoman så det gick ganska bra. Väl i Lissabon kastade vi oss i en taxi och for till hotellet; Turim Suisso Atantico. Det är nog det fräschaste hotellet vi har bott på faktiskt. Läget var perfekt, mitt i smeten men ändå på en liten bakgata. Vi larvade ut och satte oss på ett café och tog en öl eller två på kvällen.

Påskafton: Vi var uppe tidigt och gav oss ut på upptäcksfärd i ett soligt Lissabon. Vi gick uppför. Och sen lite mer uppför. Genom vindlande gränder där små portugisiska husmödrar hade hängt ut tvätten utanför fönstret gick vi. Det var varmt och skönt, så där svettvarmt faktiskt. På eftermiddagen tog vi tunnelbanan till Estadio da Luz för att köpa biljetter till Benfica-matchen som skulle gå på söndagen. Eller, på påskaftonskväll, som vi upptäckte när vi köpte biljetterna. Så vi tog våra biljetter, drog in till city igen, käkade och åkte tillbaka till stadion för fotboll. Efter som de spelade mot Rio Ave, som är ett bottenlag, skulle det inte vara så mycket folk sade Ron. Och det var det inte. Bara… 46 000 ungefär. Jag är inget stort fotbollsfan direkt, inte som Ron, men det var ganska häftigt att vara där och se Benfica-örnen flyga in över stadion. Och att Benfica vann med 6-1 gjorde ju inte stämningen sämre direkt.

Se så många Benfica-fans!

Se så många Benfica-fans!

Påskdagen: I Portugal regnar det ibland. Just den här påskdagen regnade det från tre håll. Mitt snärtiga leopardparaply blåste sönder. Jag var blöt in på bara kroppen efter fyratimmarspromenaden vi tog. Det som var positivt var i alla fall att vi åkte spårvagn och fikade på ett litet café där det bara fanns Lisboetas. Jag fick äntligen en pastel de nata och Ron moffade i sig en stor gräddbakelse. Jag fick hjälpa till. Efter det irrade vi bort oss litegrann, kom ner till Cais do Sodre och tog t-banan till ”vårt” tunnelbanestopp vid Restauradores. Vi köpte lite vin, kex, ost, korv (så klart) och chips och mellanlandade på hotellrummet i några timmar för att torka. På kvällen gick vi på Hard Rock Café och drack drinkar, öl och sjöng med till åttiotalsrocken de spelade. Sen åt vi middag på Bomjardim Rei dos Frangos. Där åt vi frango piripiri (kyckling piripiri), drack vin och åt efterrätt för bara 36 Euros. Kycklingen var fantastiskt god och till och med Rons som inte har kyckling som favoriträtt smaskade i sig minsta smula.

Kycklingen ser inte så mycket ut för världen, men den var fantastisk!

Kycklingen ser inte så mycket ut för världen, men den var fantastisk!

Efteråt gick vi på världens sämsta irländska pub och drack en Guinnes. Den otroligt tråkiga puben tog död på festhumöret och vi gick hem och somnade ganska omgående.

Annandag påsk: Det var rätt skönt att vakna till en solig dag. Ron var lite trögstartad och trött. När vi väl kom iväg gick vi direkt upp för backarna till Castelo de Saõ Jorge som ligger ungefär elvatusen kilometer över vattnet. Utsikten över Lissabon var bedårande! Och borgen är ju en ”riktig borg” med torn och allt!

En riktig borg!

En riktig borg!

 

Utsikt över Lissabon.

Utsikt över Lissabon.

På vägen ner stannade vi till på en liten uteservering med utsikt över vattnet och tog varsin öl, Super Bock. Fantastiskt namn på en öl! Efter det gick vi och shoppade och jag köpte lite smink på Kiko. Ron köpte en t-shirt. På kvällen åt vi på Café Buenos Aires, som inte helt oväntat låg högt upp i en backe. Vi käkade varsin stor biff och jag fick en fantastisk spenatsoppa till förrätt. Det blev fullt snabbt så vi hade tur som fick ett bord. Servitriserna fick neka folk att komma in och verkade ringa till en annan restaurang för att se om det fanns plats för hungriga turister där istället. Lite senare på kvällen hamnade vi på baren Young Liberty vilket vi tyckte var ett passande namn för oss. Det regnade lite, men det var ändå 14 grader varmt vid tio på kvällen.

Tjusig utsikt!

Tjusig utsikt från vår lilla uteservering nedanför borgen. 

Tisdag: Vår sista dag i Lissabon bjöd på fantastiskt väder! På förmiddagen gick vi runt i Bairro Alto och shoppade lite. Eftersom vädret var så fantastiskt stannade vi på Terreiro do Paca, vid vattnet, och tog en öl eller två i solskenet. Det var säkert över 20 grader varmt i solen. Underbart! Ron blev lite solbränd på näsan. Vi käkade lite tapas till lunch. Man kan säga att två av fyra tapasrätter innehöll korv. En innehåll musslor. En av korvrätterna var flamberad vilket ledde till att Ron skrockade förtjust och mumlade något om att ”testa hemma”. På kvällen satte vi oss igen nere vid vattnet och drack vit sangria och öl och sen gick vi och åt indiskt.

Det vackra folket pustar ut.

Det vackra folket pustar ut.

Rostade kastanjer är lite äckel-gott.

Rostade kastanjer är lite äckel-gott.

Nästan alla hus hade så här tjusigt kakel på fasaden.

Nästan alla hus hade så här tjusigt kakel på fasaden.

Jag tror att vi båda var väldigt nöjda med vår resa till Lissabon. Det var kul att åka till Portuga, det var första gången för oss båda. Och det var Rons första resa till södra Europa. Jag skulle absolut kunna åka tillbaka dit igen. Lissabon är otroligt mysigt. Staden är som gjord för att promenera runt i. Ron blev erbjuden att köpa hasch, marijuana eller kokain ungefär 14 gånger på fyra dagar och det måste ju vara något slags rekord. Ingen ville sälja knark till mig. Däremot ville ganska många sälja afrikanska armband eller solglasögon till mig och det blev ju gammalt rätt snabbt. Så man kan säga att gatuförsäljarna, oavsett om de sålde knark eller solglasögon var drygast med hela resan. Maten var väldigt god och inte alls så dyr, inte på de ställen vi gick i alla fall. Det gäller att ta sig lite bortom de stora gatorna och slippa de där alldeles uppenbara turistfällorna. Om man gör det så är Lissabon absolut en stad som jag kan tänka mig att återvända till!

Nu tar vi nya tag med vardagen och jag har redan planer på nästa resa. Vad sägs om Prag i midsommar?

När vardagen är grå.

Jag kan bara tänka på två saker just nu: Sephorabesöket med flickorna imorgon och Lissabon i påsk. Eftersom jag betalade Lissabon så finns det inte så mycket pengar som jag skulle vilja till utsvävningarna på Sephora för jag måste ju äta resten av månaden också. Eller, äta, jo, det är klart att jag måste, men Ron kan ju betala maten, så jag kommer ju inte att svälta. Jag är så himla Sephorasugen att jag till och med slänger lystna blickar på femhunkan som Ron fick av mina förfäder i julklapp. Kan jag ta den? Mitt samvete säger nej, men den ganska stora delen av hjärnan som styr mina sminkinköp säger ja. Så… Ja, den kanske åker med. Vad ska Ron köpa för den egentligen? Han har ju fått Football Manager 2013. Vi har korv i frysen. Han har en iPad. Han behöver inte så mycket mer. Men jag! Jag har nästan inget puder kvar, rougen är slut och jag behöver ögonskuggor och krämer! Rengöringsprodukter! Och Ron behöver en snäll och glad sambo. Glad sambo i alla fall. Är jag en dålig sambo om jag tar hans julklappspengar?

Lissabon då. Jag vill åka dit genast känner jag. Så genast att jag slängde iväg ett mail på Facebook till min portugisiska kompis som jag har tappat kontakten med litegrann. Det är ju faktiskt jättetråkigt att jag har gjort det känner jag, men mitt hon kanske svarar på mitt nödrop och berättar vad jag ska äta och dricka och se i Lissabon. Det känns som att det var längesen jag var ute och reste sist, men jag var ju faktiskt så bortskämd att jag åkte utomlands inte mindre än tre gånger förra året så det går ju ingen nöd på mig direkt. Det är så tråkigt och grått här i Stockholm just nu så jag längtar till sydligare breddgrader, bekväma skor (jag ska inte traska runt i Converse den här gången), ett ölstopp på uteservering, solglasögon, Ron och min jeansjacka. Det är väl verkligen inte för mycket begärt.

Och om Sephorabesöket imorgon blir lyckat så kommer jag ju vara skitsnygg i ansiktet också i påsk.

 

En vecka i Alanya.

Turkiet. Alanya. Jag blev fantastiskt glatt överraskad av denna semesterort och av landet. Jag vet inte vad jag hade för förväntningar egentligen. Inga alls kanske. Men oj, så positivt allt var! (Förutom att planet var fyra timmar sent på ditresan så vi kom till hotellet halv sju på morgonen istället för ett på natten typ.) Hotellet var fint – när vi äntligen fick vårt hotellrum – och hade trevlig personal. Stranden var fin och ren och det fanns både dusch och toalett och en extremt flirtig solstolsuthyrare inom räckhåll. Medelhavet var så där blått som bara Medelhavet kan vara. Det var varmt, säkert 40 grader mest hela tiden. Ölen, Efes, var kall och god och extremt lättdrucken vid vilken tidpunkt som helst på dygnet. La Kex var ett fantastiskt resesällskap (tur att jag testade henne redan vid midsommar). Maten var underbar! Oj oj vad mycket gott vi har ätit! Människorna var trevliga och inte så där påflugna och jobbiga som jag, av någon anledning, trodde att de skulle vara. Det enda smolket i bägare var väl egentligen att Ron inte var med och fick uppleva allt det där underbara, men det var ju samtidigt lite det som var poängen. Det var en tjejsemester.

Jag har lite svårt att beskriva allt som hände utan att bli tråkig, långrandig och alltför intern, så här kommer några bilder istället. Alanya – jävla bra!

Mitos. Vårt hotell i Oba, Alanya.

Medelhavet.

Jag bjuckar på en badbild.

Maten alltså. Det turkiska köket är fantastiskt!

Drinkarna var det inget fel på heller. Här: en kiwi daiquiri.

Det var vackert också.

Ja, jag åker gärna tillbaka.

 

 

 

 

 

 

Midsommar i London

¨ Första ölen. Portobello Road.

(Varning för rörigt och tämligen tråkigt semesterinlägg)

Det här året skippade vi traditionellt midsommarfirande och drog till London med La Kex istället. Vi bodde i ett råtthål i Bayswater. Vansinnigt trevlig område, men hotellet lämnade en hel del övrigt att önska. Toalettpapper till exempel. Taklampa. Ja, ni vet, att det inte ligger kvarglömda läslampor i sängen eller fönsterputs på toaletten. Lite såna där basic-grejer. Sängkläderna var i alla fall rena. Frukosten var skittråkig med rostat bröd och te. Det är väl kul en dag, men inte tre.

Hit gick vi först av allt. Det låg väldigt nära hotellet.

Eftersom hotellet låg i närheten av Portobello Road så gick vi dit för första ölen och lite pre-shoppingkoll. Det är en trevlig gata. Den var lika trevlig på torsdagen som på lördagen men då var det helt hysteriskt eftersom hundratusen människor var där. Och Ron. Och jag. Jag köpte en tröja, en svindyr scarf och två par Converse. Ett par blir födelsedagspresent till Lillasyster. Jag hoppas att de passar, annars får hon skära av en tå. Första ölen var i alla fall ljuvlig.

Klassisk lunch.

På fredagen midsommarfirade vi genom att luncha på fish and chips. Ron åt givetvis bangers and mash. Vid det laget hade vi hunnit shoppa i flera timmar och jag var på Boots. Ljuvligt! Senare på eftermiddagen, efter ett besök på smått hysteriska Primark, hamnade vi på en vansinnigt rar liten gay-pub där fina gamla farbröder i kostym pussade varandra på munnen. Som mest var vi fem tjejer på hela puben samtidigt. Där hade vi i alla fall mycket trevligt och drack ganska mycket öl. På kvällen åt vi indiskt på en restaurang i närheten av hotellet. Maten var helt sjukt god och La Kex ville ta med servitören hem. Jag kanske hellre hade tagit hem kocken. Ljuvligt!

”Vår” tunnelbanestation.

Vi tog en hop on hop off-buss en av dagarna för lite sightseeing också. Det var en jättetrevlig och pratsam guide på bussen. Och jag svor lite över att jag inte åkte till Towern och Shakespeare’s Globe. Men hur skulle man hinna det med all shopping och öldrickande? Det är ju bara att konstatera att man måste åka till London flera gånger. Jag får beta av en stadsdel i taget helt enkelt.

Carnaby Street.

Vi hann med det nya musikmuséet också: The British Music Experience. Det var roligt, må ni tro! Man fick ett litet plastkort och med det kunde man spela in valda delar av ljudspåren som kommenterade vad som fanns i de olika montrarna. Jag stod en lång stund och lyssnade och tittade på John Mayall, Jack Bruce, Eric Burdon och Jim McCarty när de diskuterade blues. Det var alldeles ljuvligt. Och sen så fick jag, Ron och Kexet dansa ska, disco och twist. Det var så ondskefullt uträknat att man nu kan gå in på British Music Experiences hemsida och se oss dansa. För alltid! Som hologram! Det är framtiden det. Ja, det var ett riktigt roligt museum. Jag köpte två snordyra t-shirts så nu kan jag gå omkring med Oscar Wilde och The Who på tuttarna hela hösten.

Curry and a lager.

Vi åkte tunnelbana som om vi aldrig har gjort annat i London. Det var synnerligen smidigt att både köpa biljett och hitta i tunnelbanesystemet. Den enda fadäsen var när vi blev av med Ron på vägen tillbaka till hotellet. Det var fullt med folk och la Kex och jag tänkte samla ihop oss lite innan vi skulle på tåget (som redan var asfullt). Men Ron, han bara trängde sig på det fulla tunnelbanetåget och åkte iväg. Som tur väl var så hade han så mycket koll så att han satte sig ner för att vänta på oss. Det trodde jag inte! Så vi hittade honom igen. Det finns rasandes många tunnelbanelinjer att åka. Vi höll oss mest på Central och Circle line. Rött och gult.

Och så lite hus. De här ligger i närheten av British Museum.

Ja, det var då en trevlig resa det där. Ron och jag passade på att fira fem år tillsammans också. Och nu är vi hemma igen, fattiga och söndershoppade. Kanske ångrar jag att jag inte köpte hatten i den där skotska affären vi var inne i. Eller?

Snygg i hatt.