Zappa med Pappa – the return!

Ja! För en vecka sen exakt tog jag med mig Fadern till Cirkus för att ännu en gång se Dweezil Zappa. Den här gången firade han att det var fyrtio år sen pappa Frank släppte Roxy and Elsewhere-plattan.

Det var en stressig dag för mig. Jag slutar halv fem på tisdagar och sen tar det ungefär 50 minuter för mig att komma hem till förorten. Konserten började halv åtta och däremellan skulle jag alltså hem, äta, ta med mig Fadern till Cirkus. Plus att jag hade ont i foten. Av någon anledning så sölade eleverna när de skulle ut ur klassrummet – i vanliga fall är de snabba som bara den. Och sen fick jag kollektivtrafiksotur. Det var tur att Fadern hade maten klar när jag kom hem. Vi hann till och med slappa i soffan en halvtimme innan vi åkte.

Vi kom till Cirkus och hittade våra platser på tredje raden. Vi satt praktiskt taget i knät på Dweezil och Fadern skrockade förtjust att det här var de bästa konsertplatserna ever. Värt att notera att av alla de människor som kom för att se Zappa var ungefär 97% män i plus 50-åldern. Jag är ju en erfaren gubbrockare, men det här var nog den mesta gubbkonsert jag har varit på. Det var värre än när vi var i Filadsta elfiakyrkan sist. Fadern smälte så klart in och jag försökte så klart ge ett så gubbigt intryck jag bara kunde. Typ.

Första låten Dweezil spelade var Penguin in Bondage. En passande början tycker jag. Återigen var Ben Thomas med den förvånansvärt Zappaliknande rösten och Scheil Gonzales med. Hon är smått fantastisk måste jag säga. Överlag är det ju ingen lätt musik att spela men Dweezil har ett bra band med skickliga musiker och han är ju inte helt oskicklig själv. De tar sig an Frank Zappas låtar och det låter bra – hela tiden. Precis hela tiden! Jag är sjukt imponerad. Roxy and Elswhere är ju inte en av Zappas mest lättillgängliga album heller, men det var inte en tråkig minut under de dryga två timmar som de stod på scenen.

Fadern och jag gick ut i tisdagsnatten med två fånlyckliga leenden på läpparna. Det är lite vår grej, det här med Frank Zappas musik och det är ju kul.

Dweezil Zappa spelar Frank Zappa.

Dweezil Zappa spelar Frank Zappa.

PS. Fredagen före Zappa plays Zappa var Ron och jag på Friends Arena och såg ett annat gubb-band: Black Sabbath. Ozzy var ju bra för två år sen och höll väl ihop ganska bra den här gången också. Men utan Tony Iommi och Geezer Butler hade det inte varit lika bra. De var fantastiska båda två. Väldigt coola. Så nu kan jag bocka av Black Sabbath från ”Måste se”-listan. Det har överlag varit ett väldigt bra konsert-år: Bruce Springsteen, Iron Maiden, Fleetwood Mac, Black Sabbath, Zappa plays Zappa och på nyårsafton: Madness! Undrar om 2014 kan slå det! DS.

Annonser

Zappa plays Zappa (Messa och Pappa)

Det är inte varje dag man går på konsert i Filadelfiakyrkan, men när Dweezil Zappa kommer med sin Zappa plays Zappa-turné så går Fan (i detta fallet undertecknad) i kyrkan. Det var en märklig konsert på så vis att de inte sålde någon öl där, istället kunde man mumsa på kanelbullar, dricka kaffe eller saft. Men visst, Zappa drack inte alkohol så det kanske var passande på något vis. Jag var yngst, som vanligt. (Ron tycker att det är vansinnigt roligt att jag gick på konsert i målsmans sällskap. Åldersgränsen var 43, så utan Fadern hade jag inte kunnat komma in.)

Konserten var på alla sätt strålande. Dweezil är ju en fantastisk gitarrist och det är inga dåliga musiker han har samlat ihop för att jamma pappas gamla låtar med. Att vissa låtar också framfördes av självaste Frank gör inte saken sämre. Sångaren Ben Thomas har en förvånansvärt Zappaesque röst men min favorit var Scheila Gonzales som spelade saxofon och sjöng. Hon var helt fantastisk. Pete Griffin som spelade bas var snygg.

(Tyvärr bestämde min mobil sig för att bara ta fula bilder, men det får gå ändå.)

Zappa med pappa

Dweezil jammar med Frank

Det var en hel del gitarronani. Det får jag ärligt erkänna. Men vi bjöds också på ett xylofonsolo och det hör man inte så ofta nu för tiden. Fyrtio minuter in i konserten hade de bara spelat fyra låtar, så bandmedlemmarna fick tid att visa upp sig ordentligt.  Det är ju ingen dussinmusik direkt, det är inga treackordslåtar. Under de två timmar och femton minuter som Zappa spelade fick jag höra bland andra Cosmik Debris, Don’t eat the yellow snow, den fantastiska Dumb all over, Muffin Man och min favorit, Titties and Beer

If we're dumb... Then God is dumb... (An' maybe even a little ugly on the side)

Både Fadern och jag var svårt nöjda. Det här är lätt en av mina topp tio-konserter. Sen var det ju extra kul att det bara var Fadern och jag som gick också. Vi gillar ju konserter.

Messa och Fadern efter konserten. Han ger hårda ögat.

Jag märker att det är en rätt torftig konsertrecension det här. Men hur beskriver man ett genis musik? Dweezil Zappa förvaltar sin genialiske fars musik på ett hedervärt sätt. Kom tillbaka snart!