Okej. Som vi då har konstaterat så är Per Anders Fogelströms Stad-serie min favoritserie (eller åtminstone en av dem). Så då måste ju det här inlägget tillägnas den bästa boken i Stad-serien. Och hur väljer man den? De hör ju ihop. Det är ju en släktkrönika lika mycket som det är en berättelse om Stockholm och människorna som bodde där.
Kanske är det Minns du den stad som är min favorit. Den handlar om åren 1900-1925 och det är Emelie som är huvudperson, den som allt och alla kretsar kring. Hon är egentligen en ganska irriterande huvudperson. Hon är uppoffrande och rejäl, hon arbetar och vill egentligen inte strejka för bättre villkor för sig själv och arbetskamraterna. Hon tar hand om allt och alla och kräver ingenting för sig själv. Och så är hon så otroligt ängslig. Hela tiden. Men ändå så finner man henne sympatisk på något sätt, trots att hon inte är den mest spännande av Fogelströms karaktärer.
Näe, det är något annat med Minns du den stad. Kanske är det de andra karaktärerna som gör det. Stackars, dumma, alkoholiserade Bärta. Elaka Johan. August, som tar över adoptivfaderns firma. Lille Gunnar och hans trasiga, snoriga halvsyskon. Det är här personerna som kommer ha stora roller i de efterföljande böckerna formas inför de öden som väntar.
Det ljusnar lite för människorna i boken. Första världskriget kommer och tar slut och det finns en viss optimism hos karaktärerna. Men, låt er inte luras allt för mycket. Det finns allt ganska mycket misär kvar också. Men jag gillar ju det.
Minns du den stad.
Messa 
Älskar den!