Det finns lite Dolph i alla.
Jag smsar lite med Förortsmorsan angående Melodifestivalen:
Förortsmorsan: I love Dolph!
Jag: Jag med! Jag ska fråga om jag kan få kalla Ron för Dolph hädanefter!
Förortsmorsan: Ja gör det! Vi kom fram till att Förortsfarsan och Dolph dansar likadant. Det räcker för mig.
Jag: Det finns lite Dolph i alla tror jag.
Förortsmorsan: Ehh. Tror du det? Även i Ron?
Jag: Jag tänker be honom krossa en isbit. Då får vi se.
Förortsmorsan: Eller ett isflak… Eller tre…
Jag: Tre isbitar och en plastmugg?
Förortsmorsan: Eller tre piggelin?
Jag: Tre strån spagetti med pannan?
Förortsmorsan: Ja, eller tre påsar nudlar?
Jag: Det är inga dåliga krav du ställer.
Så… Upp till bevis nu, Ron. Är du en Dolph eller inte?
Dolph eller Ron?
Tråkig Thåström.
Näe. Alltså. Thåström har blivit farbrorig. Och de där Thorsten Flinck-händerna han sprang omkring med? Och det två minuter långa triangel-solot? Ja. Triangel.
Det bästa var Alla vill till himlen. Annars stod jag och gäspade.
Jag vill inte hångla med honom längre.
Vi syns ikväll då!
Eller hur, Pimme?
Thåström
Det kommer bli alldeles ljuvligt. Rons och min första konsert ihop. Och så sushi innan. Det är så man firar helg.
Censur
Rons lista på förbjudna ord blir bara längre och längre. Senast var det snoppe som helt plötsligt hamnade ute i kylan.
Men jag tänker inte låta mig censureras! Det handlar om yttrandefrihet. Vem tror han att han är? Kina?
Guldkant.
Det gäller att sätta guldkant på tisdagen. Det gjorde Ron och jag.
Guldkant - och ett viktigt budskap
Min sambo – en Farbror.
Ända sen förra vintern, då sjön Trekanten låg bottenfrusen, har sambon tjatat om att köpa sig ett par långfärdsskridskor, eller grickor som han säger. Grickor? Alla vet att det heter skrillor, men det är inte om detta dialektala faux pas som inlägget ska handla.
Idag köpte han äntligen ett par långfärdsskrillor som han bara kan smäcka fast på sina vanliga vinterkängor för att sekunden senare segla ut på Trekantens is tillsammans med barnfamiljer och andra långfärdsåkare. Lyckan var stor.
Jag föreställer mig att han är ute och åker omkring på isen med skägg och keps och med en fryntlig min i ansiktet då några söderkisar får syn på honom och ropar: Tira, grabbar, farbror e ute och åker! De ser flott ut! Håll i kepsen, farbror, akta dig va fort de gick!
Och sen lite senare: Tira, grabbar, isen paja så farbror plurra!
Ja, ibland tror jag att min sambo skulle passa finfint i en gammal pilsnerfilm.
Fredagskaos i stugan.
Det är fredag. Man har jobbat hårt en hel vecka och ser fram emot att komma hem och kanske ligga lite. Men istället finner man sambon uppkrupen i en fotölj inklämd mellan en cykel och en lampa med datorn i ett fast grepp i handen. Bokhyllorna är utdragna från väggarna, det ligger böcker i sängen, och det står blåklädda karlar precis överallt. Det är bredbandsmännen.
Nu är klockan fem och jag önskar att de ska gå hem.
Rövbiten.
Man ska vara glad att man har ett jobb. Det finns massor av folk som inte har det. Men jag gillar inte när jobbet hoppar upp och biter en i röven. Inte en måndag. Då blir jag sur.
På onsdag får jag lön och då tål jag lite mer. Men inte idag.
Jag snackar Civ.
Nu börjar jag fatta hur jag ska spela Civilization. Nu civvar jag mest hela tiden. Civ, civva. Det är spellingo. Vi som är lite insatta snackar så. Sörru.
Eat this!
Fast nu sabbade Ron myset genom att sätta på sitt jäkla Football Manager-spel. Då bestämde jag mig för att sabba kvällen genom att sätta på:
Skyll dig själv.
